Veckans Åsiktsinlägg - Mobbning ( LÅNGT MEN VIKTIGT INLÄGG)

Den här veckan har jag valt ämne själv, och jag valde något som är VÄLDIGT viktigt, nämligen mobbning, det är vanligare än man tror, och det är mycket allvarligare än man tror också.

Mobbning finns i så många olika former, det kan vara både fysisk/psykisk mobbning eller i vissa fall både och. Vad tycker jag då om Mobbning? Jag blir äcklad av mobbning, jag blir ledsen och jag undrar, jag undrar hur man kan mobba någon? Hur kan man gå och lägga sig om kvällen med vetskap om att man förstört någon annans liv, Med vetskap om att någon kanske gråter sig till sömns just på grund av en själv.

Sen tror jag också att dem som mobbar är dem som inte mår bra, Man mår inte bra med sig själv, Man tar ut det på andra, mitt råd till dem som mobbar är att jobba med sig själv, att inse sitt problem och inte låta det gå ut över någon annan.

Jag har i Dagens inlägg valt att intervjua två tjejer som gått igenom Mobbning, Dem berättar med egna ord om hur dem kände sig och hur dem mådde... Tack igen tjejer för att ni vill dela med er, Ni är modiga och ni är starka!!💓

Den första tjejen är EMMY

Hur länge pågick mobbningen? Pågår den fortfarande?

Den började när jag började skolan men jag fattade vad som pågick i 1an på gymnasiet. Allting slutade när jag slutade gymnasiet & kom ifrån alla människorna.

Vad gjorde människorna i din omgivning? Kompisar/lärare osv? Var det någon av dem som hjälpte till?

Det var mina vänner som gjorde detta, dom frös ut mig för att jag var 1 år yngre. Jag pratade med lärarna på skolan & fick byta klass & grupp. Men ingenting förändrades tyvärr.

Har du några exempel på saker som skedde då du blev mobbad? Var det psykisk mobbning eller även fysisk

Dom sa ord som satte sig i huvudet på mig. Jag var dålig för att jag var yngre än dom i min klass. Dom skämtade ofta om att jag borde gå till dagiset där jag hörde hemma.

Hur hanterade du situationen? Vad gjorde du dem dagar det var som värst? Berätta gärna lite(om du vill) hur du kände dig.

Ja jag hanterade den knappt, jag ville inte visa mig svag för någon så jag gled med & låtsades att allting var en dans på rosor. Ibland åt jag inte i skolan för att jag inte ville sitta själv i matsalen, jag var väldigt ensam. Fast jag ville inte inse det.

Har du några ord eller tips att säga till den som går igenom detta hemska, som är utfryst eller mobbad? och vad vill du säga till alla mobbare?

Stå upp för dig själv, jag var tyvärr så pass svag & desperat efter vänner i gymnasiet så jag gled bara med.. jag tycker att dom som har så pass mycket fritid att kränka andra borde skaffa sig en bättre självkänsla

Tycker ni ska gå in på Emmys blogg och ge henne en stöttande kommentar -> HÄR

-------------------------------------------------------------------------

Den andra tjejen som vill dela med sig är INAA

1. Hur länge pågick mobbningen? Pågår den fortfarande?

Jag var mobbad från årskurs 1 då jag var 7 år gammal på Lågstadiet, och slutade då jag började på Högstadiet. Så cirka 7 år höll den på av 3 personer (vi kan kalla dem Jonatan, Erik och Anna) sedan blev det bara en kvar, som var Anna då. När jag var tonåring var det mer “fatshaming” som kom från folk utifrån, oftast personer eller ungdomar jag inte kände. Men jag kände mig inte mobbad som jag gjorde som barn. Dock började det komma åter igen när jag i vuxen ålder började märka att vissa arbetskollegor verkade ha problem med min vikt.

Och efter att fått utstå skrattande kollegor, glåpord och s.k. Vuxenmobbing vid min högsta vikt på 120 kg (dokumenterat år 2016) tog jag och bestämde mig för en Gastric Bypass operation, som blev av nu den 13:e Feb. 2017 - rent ut sagt för att jag inte orkade mer längre och ville ha en förändring i mitt liv.

Har du några exempel på saker som skedde då du blev mobbad? Var det psykisk mobbning eller även fysisk?

När jag var mobbad som mest mellan åldern 9-12 år så kunde jag dagligen bli slagen och sparkad, puttad, dragen i håret, stulen från (böcker, glasögon, annat…) och jag fick även höra glåpord och skrattat åt. Många incidenter slutade i att jag ibland hamnade på Akuten på Norrlands Universitetssjukhus som ligger 40 min. bilresa bort för mig som bor i en annan by. Jag kunde bli puttad/knuffad till marken där mina mobbare (Jonatan, Erik och Anna) slog och sparkades, i både huvud, mellan skulderblad och överallt där de kunde. Flera gånger fick jag kotor i ryggen förskjuten så jag fick ha nackskydd till exempel. Andra gånger kunde det handla om att Anna högg mig i axlarna med nyligt vässade blyertspennor - ärren är fortfarande kvar 10+ år senare. Det värsta var nog att detta hände och andra (elever) såg men gjorde ingenting, för jag var inte värd det.

Det blev en normalisering på något sätt för jag var annorlunda. Jag var alldeles för “på”, gammalmodig som en äldre vuxen vissa gånger, och jag kunde inte ibland leka med andra för jag förstod inte hur man betedde sig för jag hade inga vänner under mobbningstiden, på 7 hela år. Förutom mina 3 mobbare hade jag en hel klass på 24-26 elever som inte brydde sig om mig, jag var luft och höll mig ofta för mig själv. Jag hade 3 mobbare och 24 st som frös ut mig. Senare när vi började i årskurs 6 blev jag sexuellt antastad av flera killar i min gamla klass, och detta fick mig att må så dåligt att jag gick in i en ätstörning som satt sig påmind i flera år efteråt. Jag åt inte på 2 dagar och drack enbart vatten, och sedan vrålåt jag för att jag var så pass hungrig, och cykeln upprepades då jag vart ångerfull att jag ätit all den där maten. Sedan tränade jag nästan varje dag som en tok för att få bort alla kilon på kroppen. Blev oerhört dålig och kände mig ofta svimfärdig, med svåra koncentrationssvårigheter från många orsaker.

Vad gjorde människorna i din omgivning? Kompisar/lärare osv? Var det någon av dem som hjälpte till?

När det uppdagades för mina föräldrar att jag var mobbad redan som 9-åring - var när jag skulle duscha och mamma frågade mig varför jag hade massor med blåmärken på kroppen. Ärlig som jag var berättade jag, och efter resulterade med åtskilliga samtal till lärare och rektor, möten med alla inblandade, beskyllningar på att jag var den som var det svarta fåret och skolkuratorstider flera gånger i månaden tills skolavslutning från Mellanstadiet. När jag var 10 fick jag insatt två stycken specialpedagoger - “Göran” och “Kristin” kan vi kalla dem - och skolkuratorn “Paula”. Två dagar i veckan var ägnat till att gå en dag till en specialpedagog och den andra dagen till skolkuratorn.

Där jag skulle prata av mig och berätta hur saker var. Jag var riktigt pessimistisk och såg ingen ljus framtid, allt var skit och jag ville inte gå i klassen. Jag slutade gå till kuratorn efter att hon föreslog att det var mitt fel att jag blivit antastad av mina klasskamrater, jag klädde mig ju ändå “utmanande” i min tråkigt vanliga t-shirt och jeans… Och det var då jag kände att man inte kunde lita på dem i skolan och inte vuxna heller för den delen. Jag fick helt enkelt klara mig själv.

Hur hanterade du situationen? Vad gjorde du dem dagar det var som värst? Berätta gärna lite (om du vill) hur du kände dig?

Jag grät mycket, och som jag berättade tidigare gick jag in i en svår ätstörning och djup depression. Mycket hjälpte när jag började i Högstadiet och allting slutade, klasserna blev splittrade och jag fick några få vänner att umgås med ibland. Men fortfarande så blev jag något av en ensamvarg som höll mig mycket för mig själv ända tills idag som 24 åring. Det hjälpte att jag letade mig ut på nätet för att jag passade inte in bland dem jag vuxit upp med, men jag har fler vänner online världen över idag och glädjs att de finns mina liv. För att jag vet att de är genuina och menar väl. Men det tog flera år innan jag hittade dem på riktigt.

Har du några ord eller tips att säga till den som går igenom detta hemska, som är utfryst eller mobbad? och vad vill du säga till alla mobbare?

Ge inte upp. Gå undan istället om du kan och hitta dig själv, DU vet vem du är och det ska du hålla fast vid. Det är okej att bryta ihop för att det gör ont, och det är okej att bita ihop och inte säga något heller. Men även fast allt verkar skit just nu ska du veta att det finns ALLTID någon som bryr sig, men ni kanske inte bor i samma stad eller har kan träffas ofta. Prata också om det till någon - din chef, förälder, någon annan du litar på, så du kan få hjälp att bryta mönstret. Ingen ska behöva bli tvingad att må dåligt, och det finns alltid en lösning. Privatstudier eller byta arbete kan vara ett steg till ett bättre självmående!

Gå in och ge Inaa en stöttande kommentar -> HÄR


Kom ihåg ni alla som läser att alltid sprida käärlek!!

Gillar

Kommentarer

Gabriella ,
Såå himla viktigt inlägg och ämne!!
gabriellasigfridsson.devote.se
Amanda,
Så bra inlägg!!
amandalarsson.nu
Petrakristina
Petrakristina,
Så sjukt bra inlägg <3<3
nouw.com/petrakristina
Jasmineivanoff
Jasmineivanoff,
Så viktigt att lyfta... Sitter med tårar i hela huvudet nu 😪
nouw.com/jasmineivanoff
tildabarkselius
tildabarkselius,
Mobbing är så vidrigt verkligen, otroligt bra inlägg!
nouw.com/tildabarkselius
tessbjork
tessbjork,
Jag blir så arg och ledsen när jag läser sånt här. Att folk kan vara så elaka! Starkt av er tjejer att dela med er!
nouw.com/tessbjork
ullie,
viktigt o bra precis som du skriver usch avskyr o är väldigt mycket Emot mobbning
weberskold.blogg.se
carroat
carroat,
Viktigt inlägg och starka tjejer! Mobbning är hemskt och vuxna måste jobba hårdare med detta. Det måste bli nolltolerans på mobbning!!!
nouw.com/carroat
annelie,
viktigt bra inlägg och mobbing är skit har själv blivit/ är mobbad/utfryst skit jobbigt är det kram
www.tippellertopp.blogg.se
Mathias,
Härligt och mycket bra att du tar upp detta viktiga ämne som mobbningen är! Jag gör också det i min blogg.
leksakmedtvillingsoul.se